Alice in Wonderland aka Japan 1: Resan...

Jag är tillbaks.
Behöver jag ens säga att detta är mitt livs mäst faschinerande resa? Tänkte väl det.
Eftersom jag har så sjukt mycket att skriva om, så kommer jag därför att dela in det
i gulliga kapitel (inte byggda på tidsordning, utan händelser för att göra det lite mer sammanhängande) så stay tuned!

Jag hade hört min morbrors skräckhistorier om planbyte i München när man har mindre än två timmar på sig. Jag hade 40 minuter. Både inför planbytet, allmän flygräddsla samt sömnbesvär natten innan, satt jag och spände mig hela vägen till München. Väl framme förstog jag att det bara var min morbror som kunde lyckas missa ett plan med en timmes bytestid eftersom det var barnsligt enkelt att följa skyltarna till rätt gate. I väntsalen började jag inse att jag skulle till Tokyo på riktigt. Sakta men säkert droppade det in fler och fler japaner i svarta kostymer som gjorde morgongymnastik efter att ha suttit på någon kongress. Jag kunde inte sluta att sitta och le mitt fånigaste leende oavbrutet medans folk omkring mig började tänka fula tankar om europeer. Väl inne i planet hoppades jag innerligt att hamna brevid en trevlig människa i min ålder som jag skulle kunna få tiden att gå snabbare med. Vad fick jag? En 40 årig kontorsjapan med fysik bok! Tack som fan gud! Dessutom blev jag magsjuk av flygmaten och fick störa det arbetande japanen 5 gånger under flygresan för att gå på toa (och sjävklart kastade han sig lika artigt upp ifrån sätet som en rodeo yttare varje gång jag behövde passera). Inte gick det att sova heller med en ständig magsmärta, så jag fick tillfälle att lyssna på Chiminhs lugna skiva med kines smör låtar som han skickat med mig. Där satt jag i 16 timmar med bara Andy Lau som förstog mig...

...inget kan vara för evigt! Inte ens flygresan! Framme på Narita airport mötte Gaku mig för att hjälpa till med mitt bagage. Ja, det var väl snällt; men nu har jag bestämt mig för att INTE ödsla energi på att inkludera alla traumatiska upplevelser som den idioten utsatt mig för under hela resan, så nu fortsätter vi låtsas som att han är en go grabb och låter historien gå vidare)! Incheckningen kunde inte ske förns 15:00 och klockan visade 11:00 (japansk tid). Det var bara att hänga i en park och titta på lite hus så länge medans min magsmärta bara blev värre och värre. Tillslut kunde jag inte gå, utan fick ringa efter en taxi för att komma till hotellet vid liv. Hotellet "Nihonbashi Villa" i Asakusabashi (som jag valde efter både priset samt att det ligger vägg i vägg med akihabara) var enkelt, men mycket ombonat och fräscht. Jag älskar mitt rum!! Visserligen litet, men mysigt och med smart planlösning.

Här har vi huvud rummet och lilla söta badrummet. Som en positiv överaskning visade det sig finnas ett litet kylskåp och en vattenkokare. När jag tagit en varmdusch, gåt på toaletten 20 gånger samt vilat mig lite så var det dags för japansk tv debut...

Fråga mig inte vad detta hörde till för åldersgrupp, men jag önskar att vi hade sånt här i sverige!

Av det jag förstog så gick allting ut på att tre killar drog runt till olika ställen och kände på saker. Först var dom på en strand och inväntade en tjej som hade tre hinkar med olika sand i. Därefter trycker alla killarna ner sina händer i hinkarna och utbrister "Hååååååååhhh!" som att det gjorde dem helt lyriska. Efter det var dom på café och inväntar återigen en tjej med ett kakfat. Alla killarna känner på lite muffins, kakor och mandelflan och utbrister "Hååååååååh!!" igen... Nu till det intressanta: efter varje besök pekar alla killarna upp i taket och skriker någonting, där efter stryker de fingret emot kinden på tjejen som bar in objektet medans det kommer en fånig glitter effekt... why? WHY?! W-H-Y?!? Jag kommer aldrig att fatta, men det var helt klart underhållande!